Ibland ser jag på bilder sen den tiden. Jag var så otroligt liten, så oskyldig, så söt. Det gör ont, ibland fäller jag en tår, ibland ännu fler.
Förut fick jag panikångest ganska ofta. Nu har jag bara haft det ett par gånger på ett halvår. Flera av gångerna jag fått det har jag tänkt på honom vi skulle kalla Johan. Han förstörde mitt liv.
Efter att han kom bort ur mitt liv har jag skiftat stil nästan hela tiden. Jag har inte vetat vem jag varit. Har varit en blond bimbo ena veckan för att färefter vara gothare eller svartrockare. Jag har fortfarande inte funnit mitt rätta jag igen, men det går framåt.
Ofta undrar jag hur Johan tänkte. Han var ett år äldre än mig, ett år och en månad. Han hade en syster som var lika gammal som mig, tänkte han aldrig någonsin på henne, hur hon skulle känt det om hon råkat ut för samma sak? Eller någon annan i hans närhet?
Förvisso, man kan göra som hans advokat och skylla på hans adhd och aspberger, men faktum är att jag har exakt samma diagnoser och jag är verkligen inte sådan. Jag känner även andra killar med aspberger och adhd och dom skulle hellre dö än att misshandla och våldta tjejer. Det måste ha varit något mer fel på Johan.
En sak jag också stöter mig på är att han inte fick genomgå någon rättpsykriatrisk undersökning. Dom gav honom trettiofem timmars samhällstjänst och 95,000 i skadestånd, men hade han inte behövt undersökas också? Hur många andra fjortonåriga killar skulle ens komma på tanken att göra något sådant? Jag undrar hur det är i hans huvud, vilka tankar som flyger omkring. Intressant.
Nu ska jag ordna lite saker här hemma.
Ha det bra!
Kramar Sol
Once up on the time I was falling in love
Now I'm only falling apart
Postad den 2009-10-30 @ 17:47:47
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Två år har gått, jag kan fortfarande inte fatta att det hände mig. Skriver nu denna blogg för att få ur mig mina tankar om 2007, det mest destruktiva året i mitt liv.
Jag var tretton år då jag fick börja min nya skola. Jag hade blivit mobbad, hade jobbiga minnen. Jag sniffade lösningsmedel och skar mig. Jag var inte hel just då.
På den nya skolan träffade jag en kille, vi kan kalla honom Johan. Han var fin med sina blå ögon, sin muskulösa kropp, sitt bruna hår. Och så klart, vi blev tillsammans.
Den första tiden med Johan var jättebra. Vi skrattade mycket tillsammans, kramades, kysstes. Han var min första riktiga pojkvän och jag var så stolt. Jag slutade med allt dumt jag gjort innan och började bygga upp något jag tror var självförtroende.
Den fjortonde septemer (om jag minns rätt) så gav jag Johan min oskuld. Vi hade bråkat dagen innan och jag ville göra det som en slags försoning. Det gjorde ont och jag betvivlar att jag var redo. Ändå var jag glad att få det överstökat, att även jag fick ligga med någon.
Efter att vårt sexliv hade börjat så började resten av vårt förhållande bli sämre. Jag fick höra dagligen hur ful jag var, hur äcklig jag var. Jag som tidigare hade haft problem med ätstörningar tog allt han sade mycket seriöst och började snart att avsky mig själv igen.
Då Johan inte tyckte att det räckte med hårda ord så började han även slå mig. Väldigt mycket sen den tiden har jag dock förträngt.
Idag är Johan anmäld, domen föll och jag är 95,000 kronor rikare. Han blev fälld för misshandel och våldtäkt. Trots att jag kommer att ha råd att ta körkort, kommer ha råd med möbler till min egen lägenhet osv så kommer aldrig såren inuti försvinna. Jag var tretton då, jag är sexton nu, ändå känns det som om allt hände igår.
Jag skriver denna blogg dels för att få skriva av mig, dels för att vara till stöd för andra kvinnor i samma situation. Jag vet inte hur ofta jag kommer ha ork att uppdatera, men det kommer nya inlägg då och då.
Till er som fortfarande är fast i detta helvete, stå på er! Våga berätta för någon!
Till er andra, tack för att ni läser. Även om ni antagligen aldrig kommer förstå känslan av att bli misshandlad, våldtagen och kränkt av den som står er närmast så kan ni nog iallafall sätta er in i situationen på ett annat sätt när ni får läsa om det.
Många kramar // Sol
There are times where you must fight to live
But you should never live to fight
Postad den 2009-10-30 @ 16:55:14
Postad i Allmänt | Kommentarer (5)
