Mammas lilla flicka
Två år har gått, jag kan fortfarande inte fatta att det hände mig. Skriver nu denna blogg för att få ur mig mina tankar om 2007, det mest destruktiva året i mitt liv.
Jag var tretton år då jag fick börja min nya skola. Jag hade blivit mobbad, hade jobbiga minnen. Jag sniffade lösningsmedel och skar mig. Jag var inte hel just då.
På den nya skolan träffade jag en kille, vi kan kalla honom Johan. Han var fin med sina blå ögon, sin muskulösa kropp, sitt bruna hår. Och så klart, vi blev tillsammans.
Den första tiden med Johan var jättebra. Vi skrattade mycket tillsammans, kramades, kysstes. Han var min första riktiga pojkvän och jag var så stolt. Jag slutade med allt dumt jag gjort innan och började bygga upp något jag tror var självförtroende.
Den fjortonde septemer (om jag minns rätt) så gav jag Johan min oskuld. Vi hade bråkat dagen innan och jag ville göra det som en slags försoning. Det gjorde ont och jag betvivlar att jag var redo. Ändå var jag glad att få det överstökat, att även jag fick ligga med någon.
Efter att vårt sexliv hade börjat så började resten av vårt förhållande bli sämre. Jag fick höra dagligen hur ful jag var, hur äcklig jag var. Jag som tidigare hade haft problem med ätstörningar tog allt han sade mycket seriöst och började snart att avsky mig själv igen.
Då Johan inte tyckte att det räckte med hårda ord så började han även slå mig. Väldigt mycket sen den tiden har jag dock förträngt.
Idag är Johan anmäld, domen föll och jag är 95,000 kronor rikare. Han blev fälld för misshandel och våldtäkt. Trots att jag kommer att ha råd att ta körkort, kommer ha råd med möbler till min egen lägenhet osv så kommer aldrig såren inuti försvinna. Jag var tretton då, jag är sexton nu, ändå känns det som om allt hände igår.
Jag skriver denna blogg dels för att få skriva av mig, dels för att vara till stöd för andra kvinnor i samma situation. Jag vet inte hur ofta jag kommer ha ork att uppdatera, men det kommer nya inlägg då och då.
Till er som fortfarande är fast i detta helvete, stå på er! Våga berätta för någon!
Till er andra, tack för att ni läser. Även om ni antagligen aldrig kommer förstå känslan av att bli misshandlad, våldtagen och kränkt av den som står er närmast så kan ni nog iallafall sätta er in i situationen på ett annat sätt när ni får läsa om det.
Många kramar // Sol
There are times where you must fight to live
But you should never live to fight
