Så otroligt liten
Ibland ser jag på bilder sen den tiden. Jag var så otroligt liten, så oskyldig, så söt. Det gör ont, ibland fäller jag en tår, ibland ännu fler.Förut fick jag panikångest ganska ofta. Nu har jag bara haft det ett par gånger på ett halvår. Flera av gångerna jag fått det har jag tänkt på honom vi skulle kalla Johan. Han förstörde mitt liv.
Efter att han kom bort ur mitt liv har jag skiftat stil nästan hela tiden. Jag har inte vetat vem jag varit. Har varit en blond bimbo ena veckan för att färefter vara gothare eller svartrockare. Jag har fortfarande inte funnit mitt rätta jag igen, men det går framåt.
Ofta undrar jag hur Johan tänkte. Han var ett år äldre än mig, ett år och en månad. Han hade en syster som var lika gammal som mig, tänkte han aldrig någonsin på henne, hur hon skulle känt det om hon råkat ut för samma sak? Eller någon annan i hans närhet?
Förvisso, man kan göra som hans advokat och skylla på hans adhd och aspberger, men faktum är att jag har exakt samma diagnoser och jag är verkligen inte sådan. Jag känner även andra killar med aspberger och adhd och dom skulle hellre dö än att misshandla och våldta tjejer. Det måste ha varit något mer fel på Johan.
En sak jag också stöter mig på är att han inte fick genomgå någon rättpsykriatrisk undersökning. Dom gav honom trettiofem timmars samhällstjänst och 95,000 i skadestånd, men hade han inte behövt undersökas också? Hur många andra fjortonåriga killar skulle ens komma på tanken att göra något sådant? Jag undrar hur det är i hans huvud, vilka tankar som flyger omkring. Intressant.
Nu ska jag ordna lite saker här hemma.
Ha det bra!
Kramar Sol
Once up on the time I was falling in love
Now I'm only falling apart
